2018

2018 är här och året våra barn kommer fylla 2 år, 3 år, 5 år och 7 år. Det är nästan helt galet. Men så kul, en ny fas när vi inte längre har en bebis i familjen. Ser fram emot allt detta år har att ge. Jag hoppas på att vi vandrar i fjällen i sommar, jag hoppas att det blir många tältnätter på öar i Stockholmsskärgård, jag hoppas att vi kommer iväg till skidbacken många gånger. 
 
Vardagen kommer fortsätta som det gjorde i höstas, mycket idrott. Willen som tränar hockey, innebandy, fotboll, handboll pch sjunger kör. Telma som tränar innebandy och sjunger i kör. Och småknattarna som bara hänger på och är hur roliga som helst.
Jag och pappan har både innebandy 2-3 gånger i veckan. 
 
Han jobbar heltid och jag är hemma med barnen heltid. Willem går i skolan och på fritids på dagarna men de andra tre är hemma. Vi har mycket kul att se fram emot. 
Barnen utvecklas så fort! 
2018 | | Kommentera |

ansiktsförlamning

När Livie föddes så släppte mycket av min oro, att något skulle vara fel eller att hon skulle dö i magen. Efter chocken i vecka 37, konstanta oron efter det och sen nösta chock i vecka 42 att vattnet var slut vilket är rätt farligt när man är så långt gången. Och det dära husbygget på det. Så 5 dagar efter jag födde Livie åkte jag på en ansiktsförlamning. Hela min högra sida av ansiktet "tappade" sina muskler, jag kunde inte le, skratta, prata ordentlig eller äta utan att det rann ut genom munnen. I ett dygn satt jag hemma med det innan min pappa sa åt mig att åka in till akuten, vi visste inte då om det var något farligt eller ej. Men efter ett snabbt besök på akuten, med en 5 dagars liten spädig blir man högt prioriterad på akuten, så konstaterades det att "det bara kan bli så". Så hem fick jag åka med kortison utskrivet. Och efter 2 veckor blev det bättre och efter 1 månad var det nästan helt borta. Jag är lättad att jag fick en mild variant, även om jag verkligen inte behövde med "onödiga" sjukdommar. 
 
 
Gravid med fyran, Livie 0-3 månader | | Kommentera |

ett lågt hb och b12 brist

I vecka 37 blev jag inskickad till sös av barnmorskan på mvc, mitt hb var lågt och min kropp mådde inte bra längre. Vi kom in till sjukhuset, fick göra ultraljud och ligga i ctg, ta flera prover och blev uppskickade till förlossningen. 
 
Väl där fick vi träffa jättetrevliga barnmorskor, jag är så otroligt nål och sprurädd, men tillslut lyckades barnmorskorna sätta en infart i min arm efter att ha misslyckats i handen. När vi låg där i väntan på att få ett besked om vad som skulle hända iom mitt låga blod och att bebisen hjärta på ctg inte så hundra ut. Så kom helt plötsligt läkaren in " vi snittar dig om 30 minuter! bebisen mår inte bra". Hela jag började skaka och brast ut i gråt. Läkaren "sätt en kateter så sätter vi igång" och tårarna sprutade ännu mer. Barnmorskorna försökte lugna mig och sa att det går bra, de sa att vi kunde vänta med katetern till jag var bedövad. Men jag vill verkligen inte bli snittad och undrade om vi verkligen måste göra det. Efter ännu mer tårar så bad barnmorskorna läkaren att gå och titta på proverna igen och se om det är ett måste med snitt eller om de faktiskt kunde avvakta lite. 
 
Vi fick byta rum och vänta ett tag, sen kom en barnmorska in igen och sa att jag kunde få lite blod i dropp och sen troligen få gå hem, men det var inte säkert. En lättnad för mig. Sambon tog sig iväg och köpte linsvättska och trosor till mig, i fall att jag skulle behöva stanna kvar. 
 
När droppet runnit igenom och bebisen var kollad med ctg hade klockan blivit midnatt och vi fick äntligen tilllåtelse att åka hem, men skulle komma tillbaka i morgon igen för provtagning och ctg. 
Allt såg bra ut på återbesöket och det beslutades om tät kontroller på mvc och blodstatus varje gång. 
 
Några dagar efter att jag fick blod började min kropp må bättre, jag slutade vara rödflammig, svullen, yr och trött. 
På ett av återbesöken på mvc efter jag fått blodet sa barnmorskan "jag trodde att något var allvarligt fel, du såg verkligen inte ut att må bra" Och hon hade lite rätt. Förutom järnbrist så upptäcktes även b12 brist, vilket läkarna tror att jag kommer behöva äta tabletter mot resten av livet. B12 brist kan vara en anledning till mitt låga hb.
 
 
 
Gravid med fyran | | Kommentera |
Upp